Välkommen

Välkommen till astronomiskaskisser.n.nu.

Aktuella observationer

 

Klicka på ovanstående bild för att komma till arbetsskisser

Makemake

 Under några klara, kalla vinter- och vårnätter har jag med mitt CPC 1100 Celestron teleskop visuellt försökt få en glimt av dvärgplaneten Makemake. Det kan tyckas vara ett hopplöst projekt eftersom Makemake ligger på en magnitud närmare 17 men jag har visuellt (averted vision) tidigare lyckats detektera stjärnor ner mot magnitud 16 med min 11” men Makemake har jag fått ge upp. Makemake ligger självklart bortom mitt teleskops visuella prestanda men jag tyckte ändå det var värt ett försök. Området Makemake befinner sig i är dock lätt att identifierar och flera relativt ljusstarka stjärnor finns i området. Makemake befinner sig i stjärnbilden Berenikes hår och en bra stjärna att utgå ifrån, vid stjärnhoppningen ner till makemake, är den variabla stjärnan 31 com. Det går lätt att ta sig ner till området där Makemake finns och det finns tydliga stjärnor runt magnitud 12 som är lätt att identifiera.

 Jag var helt säker på att jag har befunnit mig i rätt område men visuellt är Makemake bortom mitt teleskops prestanda. Jag provade då att använda mitt elektroniska okular (Bright star CCD) utan guidning. Många korta exponeringar ( 10-20 sek) och live-stacking med deep sky stacker men jag kunde fortfarande inte med säkerhet identifiera Makemake. Jag tycket mig se en mycket svag fläck efter bildbehandling där dvärgplaneten skulle befinna sig men jag var inte 100% säker på att det var Makemake jag fått på min bild.

 Nästa steg var att ta till min verktygslåda med teleskop (itelescope). Här kan jag välja mellan 18 olika teleskop och en mängd olika kameror. Jag valde min kära Planewave CDK 431mm med en FLI-PL6303 CCD och tog tre 5 minuters bilder under tre dagar. Med hjälp av gratis programmet IRIS kunde jag nu lätt blinka fram Makemake! Med lite bildbehandling i gratis programmet GIMP och med online GIF-programmet fick jag äntligen fram en kul animering av dvärgplaneten. Till sommaren hoppas jag kunna få en visuell glimt av Pluto men jag tror att det blir svårt pga av alla fältstjärnorna i området den befinner sig i.

Galaxer i fiskarna

NGC 315 är en mycket tydlig, rund galax utan ljusare centrum. Intill galaxen finns två ljussvagare galaxer NGC 311 och NGC 318. Dessa är lätt synliga med averted vision. Intill NGC 315 finns två stjärnlika punkter, galaxerna NGC 313 och NGC 316.

ARP 331 eller NGC 383 är en av åtta stora galaxgrupper och kluster av galaxer som utgör kärnan i Perseus kedjan i den stora superhopen Perseus-Pisces. Den sträcker sig från Perseus genom Andromeda och Fiskarna. Galaxkedjan ligger cirka 300 miljoner ljusår bort så en mörk observeraplats med ett teleskop på minst 8 tum och ordentligt mörkeranpassade ögon krävs. NGC 383 bestående av fem relativt ljusa galaxer, NGC 384, NGC 385, NGC 380 och NGC 379, runt den stora elliptiska galaxen NGC 383. Dessa fem galaxer syns med direkt seende. NGC 380 har ett tydlig stjärnliknande centrum. De andra galaxer, NGC 373, NGC 375, NGC 388, NGC 386, NGC 387 och NGC 382 är synliga sporadiskt med indirekt seende. NGC 382 intill NGC 383 är något ljusare än de övriga små galaxerna.

Nebulosor i Skytten

M8 är en fantastiskt vacker nebulosa synlig med direkt vision med 42-13mm okular. Med filter, UHC och OIII, framträder nebulosan ännu bättre. Min observation gjordes främst med 30mm och 24mm okular med och utan UHC- och OIII-filter. Den mest framträdande delen av nebulosan finns runt två stjärnor och då framför allt runt 9 sag. Detta område kallas ibland också för timglasnebulosan pga sin form av ett timglas. Med OIII-filter och 13mm okular syns tydligt mörka och ljusa fläckar. Med UHC-filter sträcker sig nebulosan ända ut och något förbi till 7 sag. Intill timglasnebulosan finns en stjärnhop som visuellt och utan filter saknar nebulositet. Med UHC-filter framträder det en svag dimma runt hopen och då framförallt rund den södra delen. Längre söderut är nebulosan mycket tydlig både med och utan filter. Med OIII-filter blir detta område mycket större och betydligt bredare. Hopen består av ca 20 stjärnor utan tydlig förtätning men väl skild från bakgrunsstjärnorna. Mellan timglasnebulosan och nebulosan söder om stjärnhopen finns ett tydligt väl avgränsat mörkt område som syns utan filter, med OIII-filter framträder området mycket tydligt.

 

 Runt två relativt ljusstarka stjärnor finns en diffus nebulosa. De två stjärnorna är placerade något söder om centrum för nebulosan. Nebulosan är synlig med direkt vision i 24mm okular utan filter men UHC-filter förstärker den. Nebulosan är för svag för ett OIII-filter. Centralt i nebulosan finns tydligt mörka område som förstärks med ett UHC-filter. Kontrasten ökar också med UHC-filter. Någon tydlig ”trifid” struktur på de mörka områdena går knappt att uppfatta trots 17mm okular med UHC-filter.

 

Denna nebulosa är mycket ljusare och mer spektakulär än vad jag skulle ha trott. Den såg verkligen ut som en svan eller ett omegatecken. OIII-filter tillsammans med ett 30mm okular gjorde nebulosa än mer spektakulär. Utan filtret var nebulosan fortfarande mycket tydlig med direkt vision men inte lika distinkt och saknar 3D-look som är så framträdande med OIII-filter. Det finns flera inbäddade stjärnor i nebulosan, den ljusaste var i nacken och huvudet på svanen. Strax norr om nebulosan finns en öppen stjärnhop som är ungefär lika stor som den ljusa delen av nebulosan. Stjärnhopen innehåller cirka 10 relativt ljusa stjärnor. Nebulosan visade stor detaljrikedom och hög kontrast med OIII filter, fler ljusa och mörka område syns tydligt. Efter några minuter, upptäcker jag en svag diffus halo som gör nebulosa cirka 50% större. Mest synlig är denna svaga halo söder om svanens rygg. Jag använde också ett 24mm okular och ”huvudet” delades upp i olika ljusa och mörka område. 

Messier maraton

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då kom vi äntligen på plats för ett skånskt Messier maraton! Vi var fem som planera för ett maraton under veckan men pga av barn, jobb, förkylningar mm blev vi slutligen tre som träffades natten mellan den 21 och 22. Luften var klar, fin och kall med en fantastisk sikt och transparens. ZLM bestämdes till en bra bit under magnitud 6. Jag lyckades dock inte komma så långt ner med min syn men såg stjärnor tillfälligt ned till magnitud 6.4. Vi hade tänkt använda oss av tre teleskop på vardera 10, 12 och 16 tum samt en fältkikare 20X80 på stativ. Det blev dock endast 10 och 12 tummarna som vi använde. Vi använde oss av GoTo vilket kanske kan ses som ”fusk” men alla objekten bekräftades till form och struktur. I de fall objekten låg tätt, som tex i Virgo, bekräftades objekten med stjärnmönster. Kartor och listor fanns på plats. Sikten hemma var fri åt söder men något sämre åt öster och väster där sikten störs av en låg häck och några träd. För att lyckas med ett Messier projekt måste man i visa fall komma mycket nära horisonten och i de flesta fall gick det bra.

 När kl var 19:30 började bli mörkt och de första försöken på galaxerna M74 och M77 gjordes. Det var dock inte möjligt att få syn på dessa galaxer mot den ljusa himlen och när det väl blev mörkare stod objekten alldeles för lågt för att få syn på. Det samma gällde den klotformiga stjärnhopen M79 i Haren. Den stod tidigt på kvällen lågt mot den ljusa himlen och vi glömde faktiskt bort att försöka se den innan den försvann under horisonten. Efter dessa inledande mindre lyckade försök gick det bättre. Under kvällen, natten och morgonen loggade vi 96 Messierobjekt. Riktigt kul var det att få se galaxen M83 och den klotformiga stjärnhopen M68. Objekten var mycket tydliga mot den klara horisonten! Det är andra gången jag ser dessa låga objekt från Sverige. Strax efter 4 på morgonen börja vi i snabb takt logga objekt i Skytten. Det började nu bli ljust och 04:27 loggade vi de sista objekten som var M23 och M25. Objekten som vi missade i soluppgången var M74, M77, M79, M6, M7, M69, M70, M54, M55, M75, M72, M73, M2 och M30. M2 borde vi kunnat fånga men var skymd av en häck

M 76

 M 76 är mycket stor och framträdande, tydligt bipolär. De två ljusa partierna sträcker sig NE-SW och är mycket tydliga i165-215x förstoring. Strukturerna blir ännu mer tydliga med UHC-S filter då även loberna blir svagt synliga med indirekt seende. Det finns också många mörka partier i de ljusa delarna. Jag provade även OIII filtret men det tyckte jag tog för mycket ljus. Provade även 350x förstoring som jag tyckte blev för mycket. Det blev mer och mer moln så jag fick skynda på med tecknandet. Jag växlade mellan 24 mm, 17 mm, 13 mm hyperion okular och använde mig mest av 13 mm okularet med UHC-S filter. För att få 3D känslan använde jag också mig av Baader Binoviewer 24 mm. Fungerar utmärkt på så här pass ljusstarka objekt.

På denna länk hittar du skissen med noteringar.  https://dl.dropboxusercontent.com/u/5668023/M%2076INVrapport_jpeg.jpg

 Örnnebulosan

Under sommarmånaderna tror jag många lägger undan sitt teleskop och fokuserar på grillen och bad. Vilket är förståligt eftersom det inte är många minuter mörker på de flesta ställe i vårt land. I de södra delarna har vi trots sommar och ljus en eller två timmar då det är någorlunda mörkt. Tillräckligt mörk för att plocka fram teleskopet. På sommaren brukar jag fokusera på låga objekt vid vintergatans centrum och har loggat en del öppna och klotformiga stjärnhopar under årens lopp. I år har jag lagt några timmar och nätter på att skissa M16, örnnebulosan i ormen. Fördelen med M16 är att den är synlig även augusti september då det blir lite mörkare. Det krävs en mörk bakgrund för att nebulosan IC 4703 i den öppna stjärnhopen ska visuellt bli synlig. Den öppna stjärnhopen NGC 6611 är lätt synlig även med en ljus bakgrund.

 

Normalt brukar jag lägga 2 till 3 observationstillfälle på ett objekt som är svårt att skissa av. Oftast är dessa ”svåra” objekt större nebulosor vilket M16 också är. Första natten brukar jag mest skanna av objektet med olika förstoringar och filter. Binoviewer med låg förstoring är också bra att börja med eftersom man får en 3D känsla av objektet. Observationen leder till en enkel skiss med många anteckningar. Hemma på kammaren går jag sen igenom skissen med noteringarna och jämför den med andras skisser och fotografier. Då ser jag vad jag har fått med och vad jag har missat. Vid observationstillfälle nr2 försöker jag nu koncentrera mig på detaljer som jag vet ska finnas i nebulosan och detaljer jag så vid första observationstillfället. Detta leder till en mer detaljerad skiss än den första. Slutligen väljer jag en lämplig förstoring och filter som ska representera den slutliga skissen. För M16 blev det 3 observationstillfälle innan skissen kom på plats. Det är långt ifrån alla objekt jag lägger så mycket tid på men det är kul att ibland djupdyka i ett specifikt objekt.

Under skissandet har jag använt mig av mitt 11 tums SCT CPC1100 och många olika förstoringar 30, 24, 17, 13 och 8mm Hyperion okular. Jag har också använt UHC och OIII filter och nebulosan är mycket framträdande med OIII filter. Gränsmagnituden varierade men var vid sista observationstillfälle ända nere på 6.2 och ILM låg över magnitud 14. Både med direkt och indirekt seende är det möjligt att se större ljusa och mörka område i nebulosan. Området kring ”skapelsepelarna” söder om de två ljusstarka central stjärnorna kan man antyda svagt med indirekt seende eftersom området är kontrastrikt med mörka och ljusa område.

På denna länk hittar du skissen med noteringar. https://dl.dropboxusercontent.com/u/5668023/M16INVrapport_jpeg.jpg

Abell 347

Här nere i de södra delarna av landet har vi haft lyckan att ha flera klara, varma och fina nätter på kort tid. Gränsmagnituden har ofta legat kring 6 vid min östra observationsplats och jag har vid några enstaka tillfällen sporadiskt och med indirekt seende visuellt lyckats skönja M33 (otroligt men sant). Som brukligt vid denna årstid har jag lagt en del tid på objekt vid vintergatans centrum och har loggat en del öppna och klotformiga stjärnhopar i Skytten. Mest fokus har jag dock lagt på M16 i Ormen och nu senare även på Abell 347 i Andromeda. Jag hoppas att dessa två objekt ska resultera i två noggranna skisser när jag får tid.

 Abell 347 är en av 8 större galaxgrupper och galaxhopar som bildar stommen i Perseus kedjan i den stora superhopen Perseus-Pisces. Den sträcker sig från Perseus genom Andromeda in i Fiskarna. Galaxkedjan med Abell 347 ligger ca 300 miljoner ljusår bort så det kräv en mörk observationsplats med ett teleskop på minst 8 tum och ordentligt mörker adapterade ögon. Det går alltså inte att fumla runt med en ficklampa! Det är framförallt de stora ljusstarka elliptiska supergalaxerna av cD typ som man får rikta in sig på eftersom de övriga galaxerna i hopen är väldigt ljussvaga. Jag använde mig av mitt 11 tums SCT, ett Celestron CPC100 med hyperion okular 8, 13 och 17mm. För så här ljussvaga objekt är 8 och 13mm okular de bästa pga av att bakgrunden blir mörkare och att ILM närmar sig magnitud 15 om seeingen är ok.

 

Abell347

NGC 910 är den ljusstarkare av galaxerna i Abell 347 och är den man lämpligast använder som utgångspunkt. Jag brukar börja vid Almaak i Andromeda och söka mig ner till den fantastiska galaxen NGC 891, vilket förövrigt ingår i ett filament av galaxer som förbinder vår superhop med Perseus-Pisces, och vidare till NGC 910. NGC 910 var klar och tydlig denna natt och var synlig med direkt seende i alla okular storlekarna. Jag kom snabbt fram till att mitt 8 mm okular var det bästa. Galaxen var rund och fin. Det var också möjligt att sporadiskt se NGC 912 och NGC 913 med indirekt seende. De var mycket ljussvaga och obskyra. Med 17mm okularet hoppa jag vidare till nästa relativt ljusstarka galax NGC 911. Denna gick också fint att se direkt med 8mm okular. Galaxerna NGC 906 och NGC 909 gick med nöd och näppe att se med indirekt seende. NGC 906 var näst intill omöjlig. Jag visste exakt var den låg så jag är ganska säker på att jag kunde bekräfta den. Men jobbigt och tröttsamt var det. Nästa galax på tur var NGC 914 som också var ljussvag men gick att bekräfta med indirekt seende. Alla galaxerna såg runda ut i 8mm okular men inga strukturer kunde urskiljas förutom att en ljusare kärna hos NGC 910 och NGC 911 kunde skönjas. Försökte även på några andra galaxer men misslyckades. Den senaste observationskvällen fick jag även med Abell 71 men den ljusstarka supergalaxen NGC 183. Tydlig med direkt seende med 8-17mm okular. Tyckte mig även se NGC 184.

 Sammanfattningsvis var det fina och fruktsamma nätter under en fantastisk vintergata!

På denna länk hittar du skissen med noteringar. https://dl.dropboxusercontent.com/u/5668023/Abell%20347INVrapport_jpeg.jpg

Jupiter

 Jupiter 20140225 kl 23.00

Igår var kvällen och natten för en gång skull fin här i södra Sverige med perfekt väder för observationer av både Jupiter och stjärnhopar. Transparensen var inget vidare men i takt med att den ytterligare försämrades framåt natten förbättrades seeingen. Perfekt för planetobservationer. Månen höll också sig borta hela kvällen och eftersom transparensen var ok tidigt på kvällen så började jag mitt observationspass med nebulosor och stjärnhopar runt Perseus, Kusken och Tvillingarna. Dessa stjärnbilder håller sig denna årstid relativt högt på himlen så det gick förvånansvärt bra trots medioker himmel med mycket fukt. Jag hann med ett tiotal objekt innan jag tyckte transparensen blev för dålig. Min observationsplats i östra Skåne har normalt ZLM över 6 men låg denna kväll låg det runt runt 5.7 men föll som sagt framåt natten.  

Vid 22:30 tiden började jag observera Jupiter med mitt CPC1100 SCT. Jag använder mig ofta av binoviewer (Baader Maxbright) som fungerar fint vid planetobservationer och stjärnhopar. Det är mycket avslappnande att kunna använda båda ögonen när man observerar och bilden blir av någon anledning nästan tredimensionell. Jag växlade mellan 24mm och 13mm Hyperion okular och jag använde mig också av 6 stycken Celestron 1.25” färgfilter; 21 orange 46% T, 80A light blue 30% T, 12 deep yellow 74% T, 25 red 14% T, 56 light green 53% T, 58A gren 24% T och ett Baader neodymium filter. 

 

Galileos anteckningar 

Det norra och södra ekvatoriella banden syntes mycket tydligt med flera fläckar och sträck. De svaga men tydliga ljusa molnbanden norr och söder om de ekvatoriella banden syntes också fint. Längre norrut fanns svaga tunna mörka molnband. Det fanns även några mörka fläckar på den sydliga halvan men dessa var mindre tydliga än de på den norra halvan. Men det som var mest framträdande var en gigantisk vit fläck i det norra ekvatoriella bandet. Först trodde jag att bilden var upp och ner av någon anledning och att det var den röda fläcken jag så. Fläcken befann sig på den centrala meridianen kl 23:00 lokal tid. Det såg också ut som om att det fanns mörka formationer runt fläcken varav en var riktigt stor. Jag började syna fläcken med mina blå filter, 80A light blue 30% T och neodymium filtret, eftersom jag tycker dessa förstärker kontrasten. Jag tycker också att blå färg stabiliserar bilden. Kontrasten mellan de mörka banden och de omgivande ljusa zonerna förstärktes något. Jag tyckte mig se fler detaljer runt fläcken, kanske virvlar? Växlade till det gula filtret 12 deep yellow 74% T och detta var en positiv överraskning. Detaljer i NEB-bandet och fläcken blev tydliga och förstärktes. Detta gällde även polarregionerna där nu diffusa strukturer syntes tydligt. Kontrasten ökade mellan de ljusa virvlande fläckarna i de mörka bältena och syntes klart tydligare med filtret. Det orange filtret 21 orange 46% T gav inte så mycket mer och detta gällde även det röda och de gröna filtren. Passade även på att titta på månarna som i den stabila seeingen var runda och fina med tydliga skivor. Summa summarum en fin och för årstiden varm natt tillsammans med stjärnor och planeter och hoande ugglor som nu har kommit igång med revirbildningen.  

Ett skånskt Messierprojekt

Texten finns i sin helhet publiserad i Telescopium 04 2013 SAAF

De varma sommarnätterna i min skånska hemtrakt är tillräckligt mörka för att bedriva astronomiska observationer. De senare åren har jag sökt ett astronomiskt sommarprojekt, något som ger verksamheten vid teleskopet en mening även under sommaren. Jag bestämde mig för att jaga klotformiga stjärnhopar runt Vintergatans centrum. Eftersom flera av dessa klotformiga stjärnhopar också är Messierobjekt växte det kanske omöjliga projektet fram, att visuellt få en glimt av alla 110 objekten från svensk mark. Så här gick det.

Charles Messiers 110 objekt tror jag alltid kommer att spela en viktig roll för alla som blir och är intresserade av astronomi. Dessa objekt r ofta inkörsporten till ett livslångt intresse för aktivt astronomiintresserade. Bland objekten finns stjärnhopar, galaxer och nebulosor. Ja, här finns allt en nybliven observatör med ett litet teleskop kan tänka sig vilja titta på. De flesta börjar med M45, Plejaderna, och går vidare till M42, Orionnebulosan, eller M31, Andromedagalaxen.

Efter att tag inser man att många av objekten ligger nära horisonten och är svårfångade för oss bosatta i Norden. Som om detta inte var tillräckligt är många av dessa objekt också belägna i sommarstjärnbilderna Skytten, Skorpionen och de sydliga delarna av Ormbäraren och går bara att nå under ljusa sommarnätter. Dessa objekt tror jag många snart ger upp och går vidare med andra objekt på högre deklination. Detta gällde mig också, tills jag nyligen tog upp jakten.

Deklinationsmatematik

Den första frågan man måste ställa sig är om det överhuvudtaget är teoretiskt möjligt att se alla Messierobjekt från Sverige? Det sydligaste objektet i Messiers lista är den öppna stjärnhopen M7 som har deklination -34,5 grader. Därefter följer de klotformiga stjärnhoparna M69 och M70 med deklination -32,2 grader. Det fjärde sydligaste objektet är den öppna stjärnhopen M6 med deklination -32,1 grader. De klotformiga stjärnhoparna M54 och M55 ligger något högre med deklination -30,3 grader respektive -30,6 grader.

Latituden för min högst belägna observationsplats är 55,6 grader. Med hjälp av refraktionen som lyfter horisontobjekten ungefär en halv grad skulle det teoretiskt sett gå att se alla objekt med en deklination över -34,9 grader. Det betyder att M7 precis hade varit möjlig att se om min observationsplats hade varit belägen på havsnivå. Men eftersom den ligger på sydsidan av Romeleåsen 160 meter över havet som lyfter blicken över de lägsta luftlagren så kanske det trots allt är möjligt.

Atmosfäriskt gissel

Ett annat problem är ljusets spridning i atmosfären som starkt påverkar ett ljussvagt objekt någon grad över horisonten. Extinktionen uppgår till 3, kanske till och med hela 4 magnituder. De öppna stjärnhoparna M6 och M7 innehåller dock några ganska ljusstarka stjärnor runt magnitud 6-7 som man kanske skulle kunna få en skymt av med ett medelstort teleskop. Sist men inte minst måste vädret vara perfekt - helst klar, sval och torr luft i kombination med ett högtryck. Månen bör också hålla sig borta.

Klar, sval och torr luft utan stackmoln är inte vanlig i Skåne under sommarmånaderna! När ett högtryck byggs upp bildas ofta ett inversionsskikt som ger dis och luftföroreningar på låg höjd och en disig horisont. Det gäller alltså att agera snabbt när möjlighet ges, för redan efter en dag har sikten oftast försämrats betydligt. Observationerna måste också göras under någon timme efter midnatt då det är hyfsat mörkt i söder. Norra delen av himlen blir aldrig riktigt mörk under midsommar men det har så klart mindre betydelse för objekten i söder.

Om allting klaffar och sydhorisonten är fri, utan alltför mycket artificiellt ljus, är det faktiskt genomförbart att från sydliga Skåne observera alla Messier objekten inklusive M7.

Ett bra försök i maj 2012

I fjol den 17/5 var vädret perfekt. Klar och torr luft strömmade ner från norr - en natt för visuella observationer av objekt under deklination -25º. Horisonten var underbart klar med undantag av några få låga moln. Dessa moln upplöstes senare på kvällen. Vid denna tid råder endast riktigt mörker strax efter midnatt och ett par timmar framåt.

Jag valde att börja med objekt i Skorpionens norra och Ormbärarens sydliga delar. Skyttens sydliga objekt är inte synliga vid denna tid på året utan kan endast studeras senare vid midsommar. Dessa får jag vänta med. Mina primära mål var M6 och M4 i Skorpionen samt de klotformiga stjärnhoparna M10 och M62 i Ormbäraren. Sekundära mål var de många klotformiga stjärnhoparna NGC 6144, NGC 6293, NGC 6304, NGC 6355 och NGC 6316. Alla dessa objekt går ifrån Sverige endast att studera under några få mörka timmar i maj så det gäller att passa på när tillfälle ges.

Denna gång observerade jag från en höjd med fri sikt åt söder och låg horisont mot havet i söder. En ljus lampa på en närbelägen gård störde men observationsplatsen var ändå tillräckligt mörk. Observationerna gjordes med min Celestron CPC 1100 som är en 28 cm Schmidt-Cassegrain med GoTo-funktion. Jag hade med mig ett 32 mm Scopos- och två Hyperionokular (17 och 13 mm).

Vid midnatt var det tillräckligt mörkt för att påbörja observationspasset. Vintergatan glittrade klart och stjärnmolnet i Skölden lyste diffust över den mörka och klara södra horisonten. Transparensen var mycket god och Lilla björnens svagare stjärnor var tydliga. Näktergalen och lövgrodorna sjöng i skogarna och dammarna runt omkring och naturen var bedövande vacker.

Hopar i Skorpionen

Teleskopet var nu tillräckligt nerkylt och jag började med att studera M4, en stor och ganska gles klotformig stjärnhop i Skorpionen nära Antares. I mitt 17mm okular var den tydlig med ett 25-tal stjärnor synliga redan vid direkt seende och många fler med indirekt seende. Hopens typiska centrala stjärnband av magnitud 11-stjärnor glimmade svagt men tydligt med indirekt seende. Med 13 mm-okularet kunde jag upplösa ännu fler stjärnor.

Nästa objekt var NGC 6144, en mycket svag och avlägsen klotformig stjärnhop nära Antares och ett svårfångat objekt från våra breddgrader. Jag kan inte med säkerhet säga att jag såg hopen men en förgrundsstjärna av magnitud 11 kunde identifieras. Runt denna stjärna kunde jag se en svag diffus fläck som troligen var NGC 6144.

I väntan på att Ormbärarens södra delar skulle stiga upp passade jag på att studera M80. M80 är en annan klotformig stjärnhop norr om M4. Med ett 13mm okular ser man den täta hopen mycket tydligt. Flera stjärnor går att upplösa med indirekt seende. Med 17mm-okularet blir hopen klarare men färre stjärnor går att upplösa pga mindre kontrast.

Ormbärarens frukter

Vid ettiden kunde jag påbörja mina observationer av Ormbärarens sydliga klotformiga stjärnhopar. Jag började med M62 som jag fångade lätt med 32 mm-okularet som en tydlig suddig boll, dock utan stjärnor. Med 17 mm-okularet ökade kontrasten men fortfarande upplöstes inga stjärnor.

M19 ligger något högre och den var mycket tydlig. Med 17 mm-okularet kunde jag med indirekt seende upplösa denna suddiga boll till ett glitter av otydliga stjärnor. M19 och M62 är kända för sin oregelbundna form men något sådant kunde jag inte notera.

När klockan närmade sig två gav jag mig på NGC 6304, 6316, 6355 och 6293. Både NGC 6304 och NGC 6316 var mycket ljussvaga och knappt synliga med direkt seende, men med indirekt seende och en teleskopknuff förstärktes kontrasten något. Intill NGC 6316 finns en svag stjärna av magnitud 8,5. NGC 6355 är den svagare av de tre hoparna och den kunde jag inte heller se. NGC 6293 är något ljusstarkare och den syntes tydligt med ett 32 mm okular och direkt seende. Med 17 mm-okularet syntes hopen mycket tydligt med en tydlig kärna. Inga stjärnor kunde dock upplösas.

Kvällens observationspass avslutades med höjdpunkten M6 i Skorpionen som låg mycket lågt, knappt över horisonten. Trots detta kunde jag lätt se sex stjärnor runt sjunde magnituden i hopen.

Jag hoppades att en klar natt i början av juli kunna pricka av stjärnhoparna M54, M55, M69 och M70 i Skytten. ”Mörkerfönstret” är då endast en timme men tyvärr blev det inga fler sommarobservationer detta år.

En augustinatt 2013

I år fortsatte jakten fredagen den 2 augusti då ett högtryck med torr luft snabbt växte in över Skåne. Skulle jag äntligen kunna bocka av M7, M69 och M70? Chansen på M7 var troligen redan passerad men tillfället var perfekt för M69 och M70. Vintergatan syntes tydligt från Perseus, Cassiopeia, Svanen vidare ner mot Örnen. ”Skeden” och de norra delarna av ”tekannan” i Skytten var lätt synliga. Den visuella gränsmagnituden i zenit var nog närmare sex men försämrades tyvärr snabbt efter midnatt. Seeingen var inte heller något vidare.

Jag kalibrerade mitt GoTo mot Ascella i Skytten. I CPC1100-teleskopet med ett 17 mm-okular skiftade den i olika färger på grund av den låga höjden och den ganska dåliga seeingen.

Det första objektet var den stora klotformiga stjärnhopen M22 som är en fantastisk hop, Många av dess stjärnor gick att lösa upp trots dålig seeing. M28 syntes också klart och tydligt med några enstaka stjärnor upplösta. Strax före midnatt gav jag mig på M54. Objektet var tydligt med direkt seende i mitt 17 mm okular. Endast en svag diffus boll utan stjärnor kunde uppfattas.

Följande objekt var de gäckande M69 och M70. Detta var inte mitt första försök så jag visste hur svåra de är. Tyvärr hade åter ett lätt inversionsskikt börjat byggas upp som är typiskt för sommarhögtryck. Jag använde mig av GoTo-funktionen för att lättare hitta objekten och var säker på att de fanns i okularets synfält. Jag kunde skönja något extremt diffust mot den grå bakgrunden då jag rörde teleskopet upp och ner, en lätt kontrastskillnad. Var detta objekten? Troligen, men ingen som helst form kunde urskiljas för vare sig M69 eller M70. Jag kan knappast notera dessa som ”observerade” även om några fotoner har nått mitt öga. Om horisonten varit något klarare eller seeingen något bättre så är jag säker på att objekten hade gått att skymta ifrån våra svenska breddgrader.

M7 däremot var inte att tänka på. En jämngrå bakgrund var det enda som syntes i okularet. Medan M55 närmade sig meridianen passade jag på att observerade alla Skyttens övriga Messierobjekt utan svårigheter. M55 slutligen var svårare att skönja än M54 men den var synlig vid direkt seende, om än mycket svagt. Diset vid horisonten började nu också bli mer påtagligt och det var dags att avsluta sommarobservationen. Den blev kort och intensiv.

Resultat och utblick

Jag har från Sverige observerat 107 Messierobjekt. Med lite god vilja kan även M69 och M70 inkluderas i min observationslista vilket ger 109. De riktigt stora problemen har varit M7, M69 och M70. De övriga riktigt sydliga objekten har jag kunna notera några gånger som synliga om än mycket diffusa, till exempel M54, M55, M6 och M83. M4 och M22 är om rätt väder råder hyfsat enkla objekt från Skåne och visar många upplösta stjärnor.

Däremot anser jag M7 vara ett nära nog omöjligt objekt från Sverige. Denna hop är teoretiskt sett synlig någon vecka under den mörkaste halvtimmen något före midsommar. Trots försök vid extremt sällsynt klart väder har jag inte kunnat få in den i okularet från min observationsplats på sydsidan av Romeleåsen 160 meter över havet. Det borde gå att fånga den men jag har inte lyckats.

Mitt Messierprojekt är nu avslutat men sommarobservationerna fortsätter, fortsättningsvis med fokus på lite mer nordliga objekt i Vintergatan.

Perseusarmen 

Texten finns i sin helhet publiserad i Telescopium 0422014 SAAF

 

Vi är nog många som fascineras över Vintergatans prakt och mjuka mönster. Jag är nog inte ensam om att ha lagt åtskilliga timmar på att låta fältkikaren eller teleskopet sakta svepa över detta gnistrande stjärnehav. Man får lätt känslan av att befinna sig utanför galaxen och att man tittar in mot skivan och galaxens stoftstråk, men så är det ju inte utan vi bor i Vintergatan och vi har den runt oss. Det är väl därför som det är så svårt att göra sig en tre-dimensionell bild av hur galaxen med sina galaxarmarna rör sig runt oss. Enligt de senaste modellerna lär finnas två kraftfulla spiralarmar i vår galax, Scutum-Centaurus- och Perseus-armen tillsammans med ett antal mindre armar och grenar, inklusive vår egen Oriongren. Stoftmoln i vår egen Oriongren gör det svårt att titta bortom denna i riktning mot vintergatans plan men det finns några områden med mindre stoft bla runt Cassiopeia och där vägen är fri ut till Perseusarmen. Craig Crossen beskriver och förklarar detta bra i sin bok ”Astronomy for binoculars and Richest-field Telescopes”. Avståndet till Persusarmen är ca 6000-7000 ljusår, något längre i riktning mot Cepheus och något närmre i riktning mot Perseus. Armen är ca 4000 ljusår djup. Så det är alltså fullt möjligt att visuellt studera objekt och stjärnor Vintergatans Perseusarm med ett litet teleskop.  

Under några klara nätter i höst har jag visuellt observerat öppna stjärnhopar och några nebulosor i Cassiopeia. De flesta av dessa objekt finns på ett avstånd motsvarande avståndet till Perseusarmen. Jag har använt mig av mitt CPC1100 SC-teleskop med enkel Alt/Az montering. Alla objekten har studerats med Baaders binoviewer med hyperions 24 mm okular. Fotografier tar jag med min Brightstar Mammut color guiderkamera. Max 20 sekunders exponeringar och stackade med DSS och enkel bildbehandling med Fitswork4. ZLM har legat kring 5.6-6.0. Avstånden till och åldern på stjärnhoparna har jag fått ifrån databasen WEBDA. Avståndet till Perseusarmen har jag tagit ifrån NASAs illustration över Vintergatan (NASA/JPL-Caltech).

En klar och fin kväll tidigt i höst började jag med stjärnhoparna NGC7788, NGC7789 och NGC7790 i riktning mot Cepheus gränser. Hoparna ligger på ett avstånd mellan 7000-9000 ljusår i Perseusarmen som avlägset sträcker sig från Svanen in mot Cassiopeia där armen nästan löper parallellt med Oriongrenen. NGC7789 är den vackraste av de tre, en stor och tydlig stjärnhop med hundratals glimmande stjärnor med varierande magnitud. Stjärnorna, som syns tydligt med direkt vision, ger ett virvlande intryck. Därav namnet "Caroline's Rose" efter upptäckaren Caroline Herschel. Denna stjärnhop är en av mina många favoriter! NGC7788 och NGC7790, som är grannar med varandra, är klart mindre men fullt synliga i mitt teleskop. Den vackra M52 som också ligger i närheten är med all sannolikhet inte belägen i Perseusarmen. Med ett avstånd på lite mer än 4000 ljusår bör den ligga i utkanten av vår egen Oriongren. Jag fortsatte med stjärnhoparna NGC103, NGC129, NGC133, NGC136, NGC146, NGC189 och NGC225. Av dessa hopar befinner sig NGC136 och NGC146 garanterat bortom Oriongrenen. NGC136, den äldsta av de två, befinner sig troligen i den bortre sidan av Perseusarmen kanske tom utanför i området mellan Perseusarmen och den avlägsna yttre-armen. Eftersom NGC136 är minst 200 miljoner år gammal så har den troligen glidigt ut ur armen den en gång bildades i. NGC136 är en liten ljussvag koncentrerad hop som ger intrycket av en avlägsen klotformad stjärnhop. Många stjärnor går att lösa upp både med direkt och averted vision.

Caroline Herschel, upptäckaren av stjärnhoparna NGC189, NGC225, NGC659 och NGC7789

Några dagar senare fortsatte jag med stjärnhoparna runt M103. Dessa är NGC366, NGC381, NGC433, NGC436, NGC457, NGC559, NGC609, NGC637, NGC654, NGC659, NGC633 och slutligen NGC1027. Alla dessa stjärnhopar finns i Perseusarmen med undantag av NGC381, NGC559 och NGC1027 som ligger i vår egen Oriongren. NGC609 ligger med all sannolikhet bortom Perseusarmen. Den är också väldigt gammal, ca 1.7 miljarder år, och har troligen bildads på annan plats än Perseusarmen. Trots det stora avståndet är den fullt visuellt synlig som en dimlik nebulosaliknande fläck. Efter dubbelhopen, vid gränsen Cassiopeia/Perseus, som också är objekt i Perseusarmen döljs stora delar av Perseusarmen åter av stoftmoln i vår egen Oriongren. Vintergatan blir svagare och är inte lika glimrande. Vid kusken/Orion/Tvillingarna viker och avlägsnar sig åter Perseusarmen bort från oss.

Två nebulosor som också finns bortom vår egen Oriongren är bubbelnebulosan NGC7635 och pacman-nebulosan NGC281. Avstånden till dessa båda nebulosor är ca 10000 ljusår. En klar natt för några veckor sedan studerade jag dessa med binoviewer och 24mm okular. Båda dessa nebulosor är svaga med binoviewer men fullt synliga med direkt vision. Wolf-Rayet stjärnan BD+602522 i NGC7335 lyser klart och tydligt och man kan se en antydan till nebulosa bubblan runt stjärnan. Detsamma gäller pacman-nebulosan NGC281. Runt tre tätt samlade stjärnor ser man tydligt en diffuse nebulosa. Med binoviewer var det dock inte möjligt att se stoft bandet som ger nebulosan sitt tydliga pacman utseende. Framåt natten byta jag till mitt elektroniska ”okular” (Brightstar Mammut) och med några stackade 20 sekunders bilder framträdde nebulosan tydligt. Med ytterligare några minuters enkel bildbehandling med Fitswork4 kunde jag nu lätt identifiera de större Bok globules i NGC281. Med CCD-kameran framträdde också bubblan i NGC7335 med sin chockvåg tydligt. Den mycket ljussvaga nebulosan runt Wolf-Rayet stjärnan som jag såg visuellt med binoviewern var med CCD-kameran nu en fantastisk röd gasmassa.

 

NGC281

Totalt studerade jag 30 NGC objekt under några klara nätter. De flesta av objekten var öppna stjärnhopar som alla var tydliga och synliga med direkt vision med binoviewer. Några objekt, NGC110, NGC657 och NGC743 är jag osäkert på om de verkligen är riktiga stjärnhopar. Genom att använda stjärnhoparna som ”fyrar” har jag fått en förnimmelse av hur Perseusarmen sveper in från Cepheus, löper parallellt med Cassiopeia och vidare ut ifrån Kusken/Orion/Tvillingarna. Nedan följer en sammanställning på objekten jag studerade i detta projekt.

Den lolkala- och NGC 1023-gruppen

Två fina klara kvällar på rad! Lastade bilen med prylarna och drog iväg till mitt obs.ställe på mörka Österlen. Målet för kvällen och natten var galaxer i den lokala gruppen samt galaxer i galaxgruppen NGC 1023. Jag vill testa min binoviewer, som jag inte använt på ett tag, med nya okular.  Observationer med binoviewer är häftigt och ger en känsla av tre dimensioner men har sina svagheter när ljussvaga objekt ska studeras. Bäst fungerar binoviewer för planeter, öppna stjärnhopar och de större klotformiga stjärnhoparna. Ikväll tänkte jag dock använda den på galaxer. Studerade tidigt på kvällen M31, M32, M110, NGC 185, NGC 147 i den lokala gruppen. Fortsatte senare med NGC 1023 gruppen, NGC 891, NGC925, NGC 1058, NGC 1003, NGC 1156, NGC 949, NGC 891 och NGC 672 och ett misslyckat försök på IC galaxen IC 1613. Använde mig av BV med 24 mm okular. Kvällen avslutades med att jag fotade NGC 891 med korta 20 sekunders exponeringar. Stacking och enkel bildbehandling gjordes i fält. Kul som komplement till den visuella observationen.

 Skiss av stjärnmolnet NGC 206 i andromeda galaxen

Jag började kvällens observationspass med att studera Andromeda galaxen med BV24mm och såg kärnan mycket tydligt. Identifierade också snabbt galaxerna M32 och M110. M32 är i BV24 mm mycket tydligt rund. Klart ljusare mot centrum som är stjärnlikt. Inga strukturer kan urskiljas. M110 är mer ljussvag men tydligt synlig med BV24mm. Med 24- och 30mm mono okularet blir dock kontrasten mer tydlig. M31 stoftband framträdande också tydligt med 30mm mono okularet men var svåra att se med binoviewer. Stjärnmolnet NGC 206 kunde tydligt urskiljas men då endast med mono view. M110 ovala form framträder också tydligt med inverted vision. Galaxen är något ljusare mot centrum. Till skillnad mot M32 saknar M110 ett stjärnlikt centrum.

NGC 185. Stor och diffus med BV24 mm men fullt synlig med direkt vision. Något oval men ingen tydlig kärna. Något ljusare mot centrum men inget tydligt centrum eller kärna. Liknar ganska mycket M110 men ljussvagare.

NGC 147. Mycket svag och diffus med BV24 mm men synlig med direkt vision med 30mm mono okular. Med BV var galaxen mycket svag och synlig endast med inverted vision. Med teleskoprörelse syns galaxen tydligt men ingen tydlig form kunde urskiljas. Två stjärnor kunde knappt ses nära galaxens centrum. Den ljusstarkare av dem med en magnitud på 13.8.

NGC 1023. Är huvudgalaxen i en grupp av galaxer på ett avstånd av ca 20 miljoner ljusårs. Gruppen är precis som den lokala hopen placerad i galaxmolnet Canes Venatici i utkanten av Virgo superclustret. Galaxen är tydlig och synlig med direkt vision. Utsträckt i sin form men inga strukturer kan urskiljas. Klart ljusare mot kärnan och med stjärnlikt centrum. I 17mm mono okular syns den utsträckta formen tydligt.

NGC 891. Ett av mina favorit objekt som jag har skissat av många gånger. Under nattens gång passa jag även på att fotografera denna fina galax. Galaxen är stor och diffus och tydligt synlig med direkt vision med 30 och med 17mm mono okular. Stoftband synligt med inverted vision och teleskoprörelse. Stoftbandet var inte synligt med BV24mm. En tydligt synlig stjärna i galaxen och en i dess utkant. Kärnan eller centrum var inte märkbart ljusare.

 

Skiss och ett fotografi av NGC 891

NGC 925. Svag men synlig med direkt vision med 17mm okular. Något oregelbunden form kunde skönjas med 17mm okular. Denna oregelbundenhet kan bero på stjärnorna kring magnitud 13-14 i området. Ingen ljusare kärna eller stjärnlikt centrum kunde urskiljas.

NGC 1058. Diffus och svag. Med averted vision har galaxen en rund form utan tydlig kärna. Galaxen är belägen mellan fyra stjärnor. En svag stjärna synlig med averted seeing finns i galaxen. Med 17 mm okular tycktes galaxen vara något oregelbunden i sin form.

NGC 1003. Svag och avlång intill ljusstark stjärna. Inga detaljer eller kärna kunde urskiljas.

NGC 1156. Mycket diffus men synlig med direkt vision. Med averted seeing kan en oregelbunden form avslöjas. Något ljusstarkare mot centrum. En ljusstark stjärna finns i galaxen.

NGC 949 och NGC 672. Svag men synlig med direkt vision.

Bortsätt från ett fnysande och snörvlande vildsvin som kom obehagligt nära var detta en fin natt med mycket stjärnor och med många ljud i natten! Binoviewer är något som jag varmt rekommenderar visuella observatörer. De fungerar dock mindre bra för ljussvaga galaxer.

I Earl of Rosses fotspår 

M33 är ett favorit objekt som jag varje sensommar och höst återkommer till. Trots att galaxen, som ingår i den lokala hopen, ligger förhållandevis nära oss tycker jag att det är ett svårt objekt. Galaxen är stor pga sin närhet till oss men förvånansvärt ljussvag och det är svårt att få en helhetsbild av objektet. Det första man får syn på är klart den ljusa centrala kärnan men man upptäcker också snabbt NGC604 som är ett stort och ljusstarkt stjärnmoln. De andra delarna av galaxen är mycket svårare att visuellt få syn på och kräver ordentligt mörk observationsplats och mörker adapterade ögon. I galaxen och dess närhet finns 5 NGC och 10 IC objekt. Till dessa kan läggas 143 st Humphrey/Sandage OB-associationer. Dessa objekt är väldigt ljussvaga och svåra att studera visuellt. Jag har aldrig visuellt lyckats se dessa objekt. Detta gäller också de få klotformiga stjärnhopar typ C27 och C39 som är någorlunda ljusstarka.

M33 spiralstruktur är också extremt svårt att få en visuell bild av. Med mitt 11” SC teleskop kan man se en antydan till en spiralarm från stjärnmolnet NGC604 mot galaxens centrum. Detta gäller också de södra delarna av galaxen där jag med averted vision har sett en antydan till spiralarm. Lord of Rosse lyckades med sitt 72” reflektor med möda få en antydan till spiral strukturen hos M33. Det är alltså inte konstigt att jag med min lilla 11” tycker det är svårt att få ordning på galaxens spiralstruktur.

Earl of Rosses skiss

Efter många observationspass lyckades jag få ordning på en blyertsskiss för några år sedan. Jag kunde ganska lätt identifiera NGC604, NGC595, NGC592 och NGC588 medan IC objekten var klart svårare. Med averted vision kan man antyda IC143 och IC142 om man följer NGC604 in mot de centrala delarna av galaxen. Jag kunde också antyda andra stjärnmoln men de är svåra att identifiera. 

Min egen skiss

Den 6 september kom ett rejält högtryck in över Skåne och jag bestämde mig för att fotografera M33 med min nyinköpta enkla guiderkamera. Exponeringarna var på endast 10 sekunder. Redan efter några stackade bilder med DSS-Live avslöjades många objekt som jag endast kunnat drömma om att se visuellt. 7 st IC objekt och 13 st Humphrey/Sandage OB-associationer kunde jag identifiera i fält vid mitt teleskop.

M33

M51 är ett annat favorit objekt som jag ofta återvänder till. Denna natt kunde jag som vanligt se den mindre NGC5195 och delar av M51 spiralarmarna. Förbindelsen mellan M51 och NGC5195 är svår och jag är osäker på om jag någonsin har sett den, kanske antydan med averted vision. Jag vet att förbindelsen finns där och därför kan hjärnan lura att ”se” den. M51 är nog den enda galaxen man visuellt tydligt kan se antydan till spiralarmar. För er som är intresserad av M51 spiralarmar och dess upptäckt ska läsa denna spännande artikel. Jag fotograferade även M51 med en exponeringstid på 15 sekunder. Stackade några bilder live.

 

Earl of Rosses skiss

M51

Jag fortsatte vidare till M74 och supernovan SN2013ej. Både galaxen och supernovan syntes fint med direkt vision. Jag avslutade kvällen med att studera Uranus och Neptunus och såg även Formalhaut i södra fisken glimma vid horisonten. Skissade av stjärnan tillsammans med Alfa- och Delta-Scl i bildhuggaren med hjälp av min fältkikare. En fantastiskt fin och varm höst natt i Skåne!

M74 med supernova

Jakten på de sydliga Messierobjekten 

I fredags den 2 augusti växte snabbt ett högtryck in över Skåne. Luften var hyfsat torr och klar för att vara ett sommarhögtryck. Om man agerar snabbt kan man också slippa det obligatoriska inversionskiktet som ger dis och luftföroreningar på låg höjd vid den här typen av väderlek på sommaren. Redan efter en dag har sikten oftast försämrats betydligt vid horisonten. Så det var läge för den obligatoriska jakten på de sydliga sommar objekten! Jag har under 5-6 år försökt att logga alla Messier objekten från Sverige. De riktigt stora problemen har varit M7, M69 och M70. De övriga låga Messierobjekten har kunna notera som synliga om än mycket diffusa som tex M54, M55, M6 och M83. Sydliga objekt som M4 och M22 är hyfsat enkla objekt från Skåne med många upplösta stjärnor om rätt väder råder. M7 har jag efter många tröstlösa försök bedömt som omöjlig att få in i okularet från svensk mark. M7 är teoretiskt synlig någon vecka under den mörkaste halvtimmen något före midsommar. Trots försök vid extremt sällsynt klart väder har jag inte kunnat få in den i okularet från min observationsplats på sydsidan av Romeleåsen 160 meter över havet. Teoretiskt borde det gå men jag har inte lyckats. Jag ser bara havet. 

Hursomhelst var vädret fint. Vintergatan syntes tydligt från Perseus, Cassiopeia, svanen vidare ner mot örnen. Stjärnmolnet vid skölden lyste klart i natten. ”Skeden” och ”tekannan” i skytten var lätt synliga. Den visuella gräns magnituden i zenit var nog närma 6 men försämrades tyvärr snabbt efter midnatt. Seeingen var inget vidare. Jag kalibrerade mitt GoTo mot Ascella i skytten. I mitt C11 och 17 mm okular var den rund som en planet pga av det låga läget och den ganska dåliga seeingen.

Mitt första objekt var M22 som är ett fantastiskt objekt och många stjärnor gick att lösa upp. M28 syntes också klart och tydligt med några få enstaka stjärnor upplösta.  Strax före midnatt gav jag mig på M54. Objektet var tydligt synlig med direkt vision i mitt 17 mm okular. Inga stjärnor gick att upplösa. Endast en svag diffus boll kunde uppfattas. Nästa objekt var M69 och M70. Tyvärr hade åter ett lätt lågt inversionsskikt börjat byggas upp som är typiskt för sommar högtryck. Jag använde mig av GoTo funktionen för att hitta objekten och jag var säker på att de fanns i okularets synfält. Jag kunde skönja något osannolikt diffust mot den grå bakgrunden då jag rörde teleskopet upp och ner. Var detta objekten? Troligen, men ingen som helst form kunde urskiljas för både M69 och M70. Tveksamt om jag kan notera dessa som ”observerade”. Om horisonten varit klarare så är jag säker på att objekten hade gått att skymta ifrån våra svenska breddgrader. Under tiden M55 steg upp mot söder observerade jag alla skyttens övriga Messierobjekt utan svårigheter. M55 slutligen var svårare att skönja än M54 men den var synlig vid direkt vision om än mycket svagt. Disset vid horisonten började nu också bli mer påtagligt. Noterade också novan i M73 innan jag bröt för natten.

Messiers egna noteringar

Slutsats; en vacker, varm och fin sommarnatt i Messiers fotspår. Jag har från Sverige observerat 107 Mesierobjekt. Med lite (mycket) god vilja kan även M69 0ch M70 inkluderas vilket ger mig 109 objekt observerade. M7 anser jag vara ett omöjligt objekt från Sverige. Kanske någon annan kan försöka? M7 har varit en helig gral för mig men jag ger nu upp. Ska tillägga att jag har sett M7 från Kanarieöarna.  Ett mycket vackert objekt

Sommar objekt

Vill man studera vintergatans centrum från min nordliga latitud måste detta göras under sommarens ljusa månader. Igår (17/5) var vädret perfekt för sådana observationer, klar, kall och torr luft. En natt för visuella observationer av DSO under deklination -25º. Horisonten var klar med undantag av några få låga moln. Dessa moln försvann senare på kvällen. På grund av det nordliga läget och sommartid, råder mörker endast mellan 24:00-02.00 så jag valde att studera objekt i skorpionen och ormbärarens sydliga delar under deklination -25º . Objekt i skyttens sydliga delar är inte synliga nu utan kan endast studeras senare under midsommar. Mitt primära mål var Messier objekten M4 och M6 i skorpionen samt Messier objekten M10 och M62 i ormbäraren. Sekundära mål är de klotformiga stjärnhoparna NGC 6144, NGC 6293, NGC 6304, NGC 6355 och NGC 6316. Alla dessa objekt går endast att studera under några få mörka timmar i maj så det gäller att passa på då tillfälle ges. 

Jag observerade från en höjd med fri sikt åt söder och horisont ut mot havet. En störande lampa lyste från en närbelägen gård men observationsplatsen var ändå tillräckligt mörk. Observationerna gjordes med mitt 11 tums GoTo Celestron SCT. Jag hade med mig ett 32mm Scopos- och två Hyperion- okular (17mm och 13mm). 

Vid 24 tiden syntes vintergatan klart och tydligt sträcka sig från Cassiopeia vidare mot svanen ner mot örnen och skytten. Stjärnmolnet i skölden syntes tydligt mot den mörka och klara södra horisonten. Transparensen var mycket bra och lilla björnens svagare stjärnor var tydliga. Den norra horisonten var något ljus och blir på våra nordliga breddgrader aldrig riktigt mörk under sommaren. 

Messier objekt i skyttens stjärnbild

Något efter midnatt var teleskopet tillräckligt nerkylt och jag började med att studera M4, en klotformig stjärnhop i skorpionen nära Antares. I mitt 17mm okular var hopen tydlig med ett 25tal stjärnor synliga redan vid direkt vision och med averted vision syntes många fler. Det typiska centrala stjärnbandet av magnitud 11 stjärnor glimmade svagt men tydligt med averted vision. Med 13mm okularet kunde jag se ännu fler upplösta stjärnor. M4 är en ganska gles klotformad stjärnhop med en kärna som inte är så tät. Nästa objekt var NGC 6144 som är en mycket svag och avlägsen klotformig stjärnhop nära Antares. Det är osäkert om jag med säkerhet kan säga att jag såg hopen men en förgrundsstjärna av magnitud 11 kunde bekräftas. Runt denna stjärna kunde jag se en svag diffus fläck som troligen var NGC 6144. Ett svår fångat objekt från våra breddgrader. I väntan på att ormbärarens södra delar skulle stiga upp passa jag på att studera M80. M80 är en annan klotformig stjärnhop norr om M4. Med ett 13mm okular ser man den täta hopen tydligt. Flera stjärnor går att upplösa med averted vision. Med 17mm okularet blir hopen klarare men färre stjärnor går att upplösa. 

Vid 1-tiden kunde jag påbörja mina observationer av ormbärarens sydliga klotformiga stjärnhopar. Jag började med M62 som jag lätt fångade med mitt 32mm okular. En tydlig suddig boll men inga stjärnor kunde upplösas. Provade även med 17mm okular vilket förstärkte kontrasten men inga upplösta stjärnor. M19 som ligger något högre var mycket tydlig. Med 17mm okular kunde jag med averted vision upplösa den suddiga bollen till ett glitter av otydliga stjärnor. M19 och M62 är kända för sin oregelbundna form men någon oregelbundenheter kunde jag inte se. När klockan närmade sig 2 gav jag mig på NGC 6304, NGC 6316 och NGC 6355. NGC 6304 och NGC 6316 var mycket ljussvaga och knappt synliga med direkt vision, men med averted vision och teleskoprörelse förstärktes kontrasten. Intill NGC 6316 finns en svag stjärna av magnitud 8.5. NGC 6355 är den svagare av de tre och den kunde jag inte se. NGC 6293 är något mer ljusstark och den syntes tydligt med 32mm okular och direkt vision. Jag bytte till 17mm okular och hopen syntes mycket tydlig men en tydlig kärna. Inga stjärnor kunde dock upplösas.  Jag avslutade kvällens observationspass med M6 i skorpionen som låg mycket lågt, knappt över horisonten. Trots det låga läget kunde jag lätt se 5 stjärnor runt magnitud 7 i hopen. 

Tillsammans med sjungande näktergal i skogarna runt min obsplats blev detta en lyckad och stämningsfull natt!

En klar natt i början av juli hoppas jag kunna pricka av stjärnhoparna M54, M55, M69 och M70 i skytten. ”Mörker fönstret” är då endast en timme (00:30-01:30)!

Jävan stationen

Det är säker många som inte vet men ASTB har sedan ett år tillbaka tillgång till det gamla observatoriet uppe på Romeleåsen. Hur läng vi har tillgång till observatoriet är dock osäkert. men här följer en observationsrapport som jag skrev i våras.

Målen för den kvällens observation var följande;

1.Testa och kontrollera funktionen på domen och teleskopet.

2.Identifiera mörka och ljusa område på planeten Mars yta. Testa med olika färgfilter inklusive neodymium för att förstärka kontrasten mellan de ljusa och mörka områdena. Sekundärt mål var att få syn på dis och dimmoln vid gryningszonen som tidigare rapporterats av andra amatörer. 

3.Studera gradienten mellan det ljusa och mörka området på Venus i förhoppning att se några strukturer i molen. Testa med olika färgfilter inklusive neodymium i hopp om att förstärka kontrasten mellan de ljusa och mörka områdena i molnen. Sekundärt mål var albedo förändringar i molnen. Ska tilläggas att jag aldrig har lyckats se några strukturer i den solbelysta delen av molnen.

In med prylarna i observatoriet, en Marskarta och tre egna Baader Hyperion okular 8, 13 och 17mm. Det är en fantastisk och nästan en surrealistisk känsla, att befinna sig i en mörk dom när spalten öppnas. Långsamt strömmar ljuset från stjärnorna in i observatoriet. Venus, Jupiter och månen lyste fantastiskt vackert på himlavalvet. Domen tycktes slira en hel del när den rörde sig mot ett nordligt läge. Jag trodde ett tag att den skulle stanna helt. Här behövs underhåll. Mirror shift i det gamla C11 teleskopet är betydande och diagonalen minst sagt sliten. Så jag väntade mig ingen superklar vy i okularen.

Jag började med Venus och testade med flera olika färgfilter. Personligen tycker jag att blått och lätt grönt  filter förstärker kontrasten i terminatorzonen. Jag kunde tydligt se den gradvisa övergången från ljust till mörkt område. Nästan en 3D känsla. Några strukturer eller albedo variationer i molnen kunde jag som vanligt inte se. Att observera planeter visuellt kräver tålamod. En timmes intensivt stirrande på planetens oroliga yta kanske ger några sekunder stabil bild och ytan framträder tydligt. Det är under dessa få sekunder alla strukturer syns klart. 

Nästa objekt var Mars. Jag svängde runt domen (som slirade lite) och fick direkt in planeten i mitt 17 mm okular. Ändra snabbt till 8 mm okularet och så tydligt Mare Acidalium på den norra/östra delen av planeten. I söder syntes ett band av mörkt område som jag snabbt identifierade som Mare Erythraeum och Mare Meridiani. Den norra polarkalotten var liten men lyste intensivt vit. Perfekt läge för att leta efter kontrasten mellan moln och den mörka Acidalium slätten. Mare Acidalium låg också i gryningszonen kl 22 tiden på kvällen. Och visst såg jag dismolnen av koldioxid över Chryse- och Tharsis-slätten! Dismolnen sträckte sig från gryningszonen in över södra delen av Mare Acidalium. Testade gult och orange filter vilket förstärker kontrasten mellan mörka och ljusa område. Visst var det moln jag såg sväva över Mars slätter!

Slutsats: En härlig och lyckad vårnatt!